Gränsland

Jag befinner mig i gränslandet både fysiskt och i tanken, lyssnar och ser på vågorna som vågorna rullar in mot stranden som dom har gjort sedan urminnes tider, rytmiskt och taktfast. Gränslandet mellan land och hav, himmel och hav, en mötesplats mellan vatten och land, fast och flytande, rörelse och stagnation. Tryggt och självsäkert flyter vågorna in och omsluter stenarna i strandkanten för att i nästa ögonblick vandra tillbaka ut till havet igen, utan att någon tvekan verkar finnas för vad som skall ske. Någon tid eller något mål verkar inte finnas, allt följer sina självklara tillstånd.

Denna gränszon som har en sådan lockelse och kraft, manar mig till insikt och eftertanke, tankar far upp i mitt huvud, flyktig tankar som egentligen inte vill fastna utan fladdrar runt, river upp damm från det förflutna. Minnen och tankar av det som har varit gör sig påminda, obesvarade tankegångar kommer upp och skall begrundas igen. Vart är mitt liv på väg? Och var det verkligen hit jag ville komma? Finns det inte andra vägar och möjligheter som jag vill undersöka? Hur många valmöjligheter och vägar ligger inte öppna för oss om skall vara ärliga? Ett lite steg i en riktning kan skapa stora förändringar och helt nya möjligheter. Kanske att jag skall välja den smala och krokiga vägen istället för den raka och invanda? Välja ett helt nytt och outforskat spår, bryta ny mark, en ny chans att vinna något men också risk att förlora något av det man hade innan. Det är i gränslandet mellan det nya och det gamla som möjligheterna finns.


Dom rundslipade och släta stenarna vid strandkanten berättar något för mig om den inneboende kraften som finns i naturen.

Det är i naturens gränsland som kraften, dynamiken och utvecklingen finns. Och den inneboende kraften visar sig för oss t ex som ett vattenfall som befinner sig i gränslandet mellan högt och lågt vattenstånd.  Eller som ett oväder som uppkommer i zonen mellan varma och kalla luftmassor. Och kärnkraften är väl egentligen ett tyglat kaos som vi har väckt i materiens innersta.

I processerna som finns i gränslandet mellan kaos och ordning så hämtar naturen också sin skaparkraft. Det är aldrig det ordnade och strikta som ger utveckling utan det är det olinjära och oförutsägbara som skapar utveckling och förändring, både positiv och negativ. Ypperligt små och tillsynes obetydliga förändringar i begynnelsetillståndet kan få avgörande förändringar i slutet, och avgör vilket håll pendeln skall slå åt i slutet...
Vädret är det klassiska exemplet på ett ostabilt och nyckfullt system i naturen. Hur mycket värden man än matar in i väderdatorerna så är det ändå inte tillräckligt för att kunna få säkra långtidsprognoser, även dom mest obetydliga detaljer kan få systemet att slå över åt det ena eller andra hållet, t ex  vilken bana ett lågtryck skall ta.


Allt det nya föds ur gränslandet mellan kaos och ordning. Det är i gränsen mellan ordning och kaos vi finner klarhet i hur naturen skapar sin mångfald och skönhet. Öppna och olinjära system  som har tillgång till återkoppling, (att slutvärdet blir det nya ingångsvärdet) ger naturen en möjlighet att med små medel skapa mycket komplexa strukturer. Vi kan inte beräkna och förutsäga så mycket om vad som skall hända för vi har ju aldrig all information om begynnelsetillståndet, och tur är väl det för hur skulle världen ha sett ut då...!




Jag vandrar längs strandkanten och funderar på vår civilisation som växte upp just i övergången mellan dom stora elementen, vid hav, sjöar, floder eller vid kanten av bergsmassiv. Det är där som nya strukturer uppstår, bara land och bara hav blir i enformigt i långa loppet. Vi behöver omväxling, men den civilisation som har vuxit upp har en tendens att bli lite väl rätlinjig och förutsägbar, raka gator, rätvinkliga hus och släta ytor. Vi gör allt för att det ska bli så enkelt och förutsägbart som möjligt, men tappar mycket av den sinnliga stimulansen och överraskningseffekten på vägen, det rätlinjiga och strömlinjeformade har en tendens att i längden vara väldigt tråkigt och tröttande. Vi försöker simulera och förenkla världen som om den bara bestod av räta linjer och en massa prydliga former, i naturen så finns inga räta linjer eller enkla geometriska former.

Men varför är det så svårt att bara leva i en tillvaro som endast består av räta linjer och förutsägbara former? Kanske för att det finns så lite oväntad information, ingen som helst överraskningseffekt inget att känna på eller smaka på eller förundras över.

Vi tar omedvetet till oss en enorm mängd information från omgivningen som berikar oss medvetet och omedvetet, men det tillrättalagda och ordnade har oftast inte den berikande effekten som det naturliga och vilda har.
Det blir ofta bara sterilt och enformigt men mycket lätt att beskriva och förutsäga.

Det finns mer spännande information och känsla i en gammal slingrig grusväg än en rak och förutsägbar motorväg, grusvägen är så mycket mer mångfasetterad och unik, den är också svårare att i detalj beskriva. Den har så mycket mer att säga och tilltalar oss bättre känslomässigt än motorvägen som är effektiv och rationell och tillgodoser våra praktiska behov.


 

I naturen så härskar det oförutsägbara och komplexa och det har inte den tendensen att vara uttröttande eller enformig. Dom naturliga formerna är alltid starkt sönderbrutna (fraktala) om man detaljstuderar dom. Som t ex en kuststräcka eller en bergsformation eller ett träds grenverk, och är med enkla medel svåra att exakt beskriva. Dom innehåller så mycket mer information än det raka, rätvinkliga och släta. Dom ligger i gränslandet till det kaotiska, att betrakta en fraktal form är lite grann som att se in i oändligheten.


Min strävan vid strandkanten fortsätter och jag ser upp mot den stjärnklara himlen som börjar spelar upp sitt fulla register i den annalkande natten och slås av vår obetydlighet och stora sårbarhet i tillvaron.

I vårt ständiga sökande efter ett välmående både fysiskt och psykiskt så har den moderna civilisationen i vissa lägen kört fast, vårt sätt att leva bygger på att det skall vara så enkelt, effektivt och ofarligt som möjligt. Vi stiftar lagar och förordningar och skyddar oss på alla tänkbara vis mot allehanda faror och motstånd. Och det är väl bra,
men vi tappar något på vägen och det är upplevelsen och den naturliga informationen som finns i gränslandet till det kaotiska. Vi blir avskärmade från naturens komplexitet i sökandet av förenklig och rädslan för det okända och svåra i tillvaron.

Det skapar en tomhet som hela tiden måste fyllas med någon slags bekräftelse på att livet känns meningsfullt och viktigt och att vi som individer duger. Något som mode och klädindustrin slagit mynt av, vi får hela tiden reda på att vi inte duger om vi inte gör om vårt yttre efter rådande trend eller köper dom senaste attributen.

Ibland så ser man personer som vågar bryta sig loss och gå mot trender och strömlinjeformat beteende. Personer som väcker uppseende och förundran och som vågar tänka i nya banor utan den gängse normens påtvingade bojor. Och som kan ge oss nya insikter om våra invanda "sanningar". Det är ofta dom som står för förnyelse och omdaning, dom som vågar ge sig in i gränslandet till det kaotiska och oförutsägbara.



Mörkret blir allt tätare vid min strandkant och jag kan inte slå bort funderingarna om dom dunkla sidorna av vår tillvaro.

Naturen kan ibland te sig grym om oförsonlig, att sen en lejonhanne döda lejonungar som inte är sina egna bara för att lejonhonan skall kunna bli dräktig igen med hans avkomma och hans arvsanlag, är en smärtsam och grym upplevelse i våra ögon. I den mänskliga världen så är detta det mest avskyvärda av allt, att beröva en annan människa livet. Det är det grövsta och förfärligaste brott som en människa kan begå, men trots det så konsumerar vi underhållningsvåld som aldrig förr. På Tv, i film och i böcker, deckare är den genre som säljer bäst. Ju mer bestialiska och fasansfulla brotten är desto populärare blir dom. Var är det för drivkrafter som får vanliga, hederliga och rationella människor att roas av dessa hemska illdåd, som man själv aldrig ens skulle tänka tanken att göra?
Död, ondska och lidande är något som vi verkligen inte vill befatta oss med och vi gör allt som står i vår makt för att undvika dom.

Men det finns en oerhörd lockelse med det farliga och tabubelagda, i filmens och böckernas värld så kan vi för en stund förflytta oss in i gränslandet till det vansinniga och våldsamma, men vi har en säker returbiljett tillbaka! Det är bara att stänga av filmen eller slå igen boken när vi känner för det och vi kan återgå till vardagen igen. Det finns en oerhörd spänningskick att få ge sig in i detta mörka gränsland till dom dunkla drifterna som finns undangömda djupt i vårt undermedvetna. Kanske är det ett sätt att bearbeta och kanalisera vår rädsla för död och förtvivlan.



Det börjar bli sent och nattkylan kommer sakta krypande, jag lämnar gränslandet för denna gång och beger mig till bilen och tillbaka till det trygga, ordnade, förutsägbara och invanda…