Tillvarons mosaik

Som naturfotograf så ställs jag ofta inför dom stora monumentala frågorna om vår existens och tillvaro. Varför finns vi här? Och hur har allt detta uppkommit och varför? Finns det någon eller pågår det något som vi inte ser bakom scenen? I umgänget med naturen så uppkommer dessa frågor hela tiden. Det har för mig blivit ett sökande, men också en resa in i yttre såväl som inre landskap. Kameran har blivit ett känselspröt som jag utforskar världen med. Den är också den skalpell där jag skär ut vissa delar av tillvaron som berör mig. Den fotografiska bilden är ett slags flugpapper där nuet klibbar fast och tiden kapslas in.
Dom stora landskapen har en stor dragningskraft på mig, mäktiga bergsformationer, eller kusten med sina temperamentsfulla möten mellan fastlandet och havets våldsamma kraft. Eller dimhöljda spegelblanka sjöar som fyller en med ro och harmoni. Men även dom små landskapen fascinerar och bjuder på en detaljrikedom som också fängslar mig. I naturen så bjuds det på en närmast osannolik nyansrikedom och mångfald av olika livsformer och komplexa strukturer, om man betraktar dom med ett öppet sinne. I möten med dessa så leds ofta mina tankar och frågeställningar om tillvarons mosaik mot sin yttersta spets!

"Gryning vid Sörabysjön"

Är det möjligt att leva ett helt liv utan att reflektera över dom existentiella och fundamentala frågorna, alla dessa dagar som kommer och går? Egentligen dom enkla frågorna som barn ställer, – varför finns fåglarna? – varför är vatten vått? – hur kan ett frö bli ett stort träd? Tillvaron som är en komplex häxkittel av intryck och företeelser som gör en både förbryllad och hänförd. – Vad är detta? – Hur mycket av verkligheten finns inuti mig och hur mycket finns utanför? – Varför finns vi här och ingår i denna gåtfulla och virvlande dans som kallas livet? Alla dessa mångskiftande livsformer som samverkar med varandra och med tillvaron. Vad är det för skillnad mellan död och levande materia? Vad är det som skiljer en vissen blomma från en levande blomma? Dom består ju av samma råmaterial – elementarpartiklar, men dom skiljer sig ju åt på ett fundamentalt sätt. Vi själva är en del av naturen och har skapats ur denna. I min egen vandring och sökande har jag förbryllats av hur lite vi egentligen vet, trots vetenskapens enorma framgångar inom medicin, fysik, biologi och teknik mm.
Den västerländska förklaringsmodell som vetenskapen har gett oss om materien och tillvaron har i min mening aldrig kunnat införliva människan och livets varande i sin förklaringsmodell. Den världsbild som erbjudits har varit rent mekanistisk och reduktionistisk, man har sökt efter förklaringar genom att slå sönder materien i allt mindre beståndsdelar och försökt förstå hur naturen fungerar och organiserar sig genom att titta på allt mindre beståndsdelar.

Men summan av delarna är större än dom enskilda delarna tillsammans. Vi kan inte överföra en egenskap från en nivå till en annan har det visat sig, varje betraktningsnivå kräver sin egen förklaringsmodell. Det som händer på atomär nivå i mikrokosmos kan inte direkt överföras till en högre nivå, alltså den nivå som vi människor befinner oss på. Vi kan inte förstå innehållet i en bok genom att betrakta bokstävernas uppbyggnad och utformning i ett mikroskop. Eller att försöka leta efter programledaren genom att skruva sönder tv:n. Vatten består ju av gaserna väte och syre och beståndsdelarna har helt andra egenskaper var för sig än dom har när dom sitter ihop till en vattenmolekyl. Vi själva består av atomer som alla har bytts ut efter 5-7 år, – men vi är fortfarande samma personer fysiskt och psykiskt.

Naturen verkar också besitta en egenskap av självlikformighet, – att det finns en symmetri på olika skalnivåer. Man finner likheter mellan dom små och stora landskapen, – en flygbild över ett floddelta utan tydliga referenser kan vara svår att skilja från rännilar på en sandstrand. Ormbunksblad och blomkålshuvuden eller trädens grenverk mm visar också tecken på självlikformighet. Naturen ruvar på en organisationsförmåga som verkar vara oberoende av betraktningsskalan.

"Alger vid havet"

Att försöka förstå livet genom vetenskapens förklaringsmodeller har givit mig mer frågor än svar. Den värld vi är satta att leva i känns främmande och kall,–  bara ett stort mekaniskt urverk som varken har mening eller mål.
Men samtidigt så skall man absolut inte förringa vetenskapens enorma framsteg, upptäckten av elektriciteten eller utvecklingen t ex inom medicin. Jag blir ju hellre behandlad med antibiotika mot min lunginflammation än blir åderlåten på blod och dragen genom ett krokvuxet träd! Den vetenskapliga utvecklingen har gett oss ett fantastiskt välstånd med alla tekniska landvinningar som har gjort våra liv lättare och enklare som t ex kylskåpet, telefonen, läkemedel och behandlingsmetoder för sjukdomar mm. Företeelser som man numer tar för givna men som har gjort våra liv enklare och tryggare. Den tekniska utvecklingen dras tyvärr ibland med en inriktning mot fullständigt onödiga prylar samt en slit och släng mentalitet som många gånger är fullständigt onödig och miljömässigt förkastlig.

Dom levande organismerna vi omges av visar på en fantastisk komplexitet och organisation. Det är svårt att förstå hur en endaste cell (den befruktade äggcellen) kan utveckla sig till en levande varelse? En levande varelse är ett oerhört komplicerat system av miljarder celler som har utvecklats från en endaste cell. Finns verkligen all den information kodad i generna hos äggcellen som skall tala om hur en levande organism är uppbyggd, detta komplexa system av miljarder celler som levande organismer är uppbyggda av? Tänka bara på hur fantastisk hjärnan är med all den rika komplexitet av hjärnceller som den består av, – eller immunförsvarets organisation av alla försvarsceller. Och även den rumsliga organisationen, – hur vet cellen var den befinner sig och vad den skall göra? Varje enskild cell i sin tur är mycket mer komplicerad än någon dator eller maskin. Den växande organismen verkar styras av en global monteringsritning eller övergripande plan. Men alla celler innehåller samma DNA, – hur vet cellen vilken del som den skall koda av?

Cellerna i en organism samverkar på ett övergripande sätt mot ett gemensamt mål, det finns en samhörighet som styr cellerna i den riktning som gagnar organismen. Tänker på ett rovdjur som jagar där varje cell i kroppen styrs mot det gemensamma målet – att fånga bytet! – men hur kan varje cell veta vad det övergripande målet är och hur samordnas alla dessa miljarder celler? En myrstack eller en termitstack har en komplicerad uppbyggnad och organisation, men det är väl knappast sannolikt att varje myra har en komplett ritning över hur stacken skall organiseras och byggas. Skulle man kunna säga att myrsamhället har en kollektiv intelligens, – att myrsamhället som helhet besitter en kunskap som inte varje enskild myra har? Helheten är betydligt större än summan dom enskilda delarna tillsammans!  – emergens.

"Insekt i gräset"

Man inser snabb att ekosystemet uppvisar en organisationsförmåga och komplexitet som hittills vida överstiger vår fattningsförmåga. Finns det verkligen inget mål med allt ihop och har allt detta uppkommit av en ren slump? – den vedertagna vetenskapliga förklaringen. Naturen verkar gå mot en allt högre nivå av komplexitet om man betänker den utvecklingen levande organismer har haft. Något som går stick i stäv mot värmeläran (termodynamiken). Den andra huvudsatsen säger att kosmos är på väg mot en slutgiltig värmedöd, att energin blir allt mer utspädd och oordnad, – alltså tvärt om!!

Vid sidan av evolutionen så finns det en ny teori om hur naturen skapar sin rikedom av sinnrikhet och komplexitet. Att det är materien själv som skapar komplexa strukturer, vi behöver inte tänka oss en övergripande plan som styr utvecklingen utan det är materien som i vissa situationer kan överträffa sig själv och skapa högre komplexitet. Dynamiska system som drivs långt ifrån jämvikt och som har möjlighet till återkoppling kan överskrida sig själva och föda nya former av organisation. Turbulens i flödande vatten är ett exempel på spontan självorganisation. Vattnet som flyter snabbare och snabbare och så vid viss hastighet så uppträder en sjudande aktivitet, strukturer uppkommer och upplöses helt spontant. Eller virveln som plötsligt uppkommer i badkaret när vatten rinner ut. Vattnet visar på ett gytter av fantastisk skaparkraft som ombildar och organiserar virvelns struktur, vattnets rörelseenergi samverkar med materien och bildar en aktiv skapande kraft. Dynamiska system i naturen som drivs långt ifrån jämvikt kommer till vissa vägval – instabilitetspunkter där naturen har olika valmöjligheter, – möjliga utvecklingsvägar. Materien själv inbjuder till denna nyskapande och kreativa utvecklingskraft.

"Strömmande vatten"

För att förstå naturens innersta skaparkraft, så måste vi leta bland dynamiska oordnade och öppna system som samverkar med omgivningen och hela tiden får återkoppling, –  feedback på vad som sker.
Nobelpristagaren Ilya Prigogine & Isabelle Stengers beskriver dessa teorier i boken Ordning ur kaos, människans nya dialog med naturen. – ”Naturen talar med tusen röster, och vi har bara börjat att lyssna"
Vi ingår alla i en kreativ och självskapade värld med öppna system och processer som finns överallt, både i oss själva och i vår omgivning. – I vattenvirveln, – i cellen, – i fotosyntesen, – i tillväxten av djurpopulationer, – i klimatet, – men också i samhällets många strukturer.
Vi har bara börjat skrapa lite på ytan i förståelsen av dessa teorier, naturen har säkert flera kort i rockärmen som den inte har spelat ut ännu. Naturens innersta består inte bara av fysiska och kemiska processer,– naturens byggstenar ruvar på en egen inneboende kreativitet och skaparkraft.

Sökandet efter förklaringar är ett sätt att närma sig tillvaron, men vad är det som säger att vår världsbild är den sanna? Grodans universum eller nyckelpigans universum är inte den samma som människans universum. Grodans världsbild består av helt andra ting än vår världsbild, den ser det som gagnar grodans fortlevnad, förmodligen helt annorlunda än det som vi ser som vår verklighet.
Filosofen Immanuel Kant talade om ”das Ding an sich” – tinget i sig, vi kan aldrig veta vad tinget egentligen är. Vi är ju begränsade av vår konstruktion att uppfatta världen på ett speciellt sätt.

Vi växelverkar hela tiden med vår omgivning, – vi andas, – äter, – ser och hör osv. Men det mesta som vi gör och tar till oss står inte under medvetandets kontroll. Det omedvetna förnimmer betydligt mer än det medvetna, 1:1000 000 till det omedvetnas favör enligt Tor Nørretranders i boken ”Märk Världen”. Vi ingår i ett biologiskt samspel med vår omgivning som vi i stort sett är omedvetna om.

Vi är aldrig bara iakttagare – vi är alltid medskapande deltagare i tillvaron. Vi kanske ibland skulle lyssna lite mindre på det analytiska och logiska förnuftet och istället bejaka den inre insikten – maggropskänslan. Låta tanke och känsla flyta samman i vår dialog med naturen, eftersom förnuftet lätt kan leda oss vilse i vår rationaliseringsiver, det omedvetna spelar som sagt var en betydande stor roll i vårt samspel med tillvaron. Vetenskapen ger oss i alla händelser inte hela sanningen om världen, den ger oss ofta en slags analytisk tondövhet, och vi missar mycket i förståelsen av vår existens mångskiftande natur.

"Vi skall förstå naturen så, att det inte är absurt att påstå att den har frambragt oss."  – Ilya Prigogine