Sällsamma betraktelser av naturliga ting

Som amatörfotograf som betraktar och fascineras av natur och vårt liv på jorden så har jag ofta funderat över tillvaron och hur vi som mänskliga varelser uppfattar omvärlden. Vi har trots allt en begränsad förmåga att förstå och uppfatta vår omvärld och det är med stor nyfikenhet som jag tar till mig nya kunskaper och funderingar om vår existens. Det här har kanske inte så mycket med foto att göra men det är tankegångar och funderingar som jag ofta fascineras av. Och i umgänget med naturen så är egenskaper som ödmjukhet och barnasinne bra att ha för att ta till sig upplevelsen och även för att fundera över nya infallsvinklar och kunskaper om tillvarons mystik.

Tid

Om man en stjärnklar natt beger sig ut och betraktar stjärnhimlens alla oräkneliga stjärnor och galaxer så väcks många frågor och tankar och man inser snabbt sin okunnighet om världsalltet. Det vi förstår är att vår egen existens och tillvaro är ganska obetydlig i det stora hela. Betänker man också att det ljus från alla dessa stjärnor har färdats miljontals år och smått ofattbara avstånd för att sedan växelverka med näthinnan i ögat och framkallar en bild av en stjärna i vårt medvetande så har man svårt att riktigt fatta det hela.

Man ska också tänka på att det stjärnljus vi ser är miljontals år gammalt så egentligen ser vi in i historien. Den stjärna vi ser är kanske i detta nu  har kanske slocknat? Men finns det ett universellt ”nu” en absolut tid som gäller för alla platser i universum och oberoende observatörer? Om man söker i relativitetsteorins förklaringar om rummets och tidens unika sammanlänkning så finns det inte det.

Tiden är enligt relativitetsteorin den fjärde dimensionen som beskriver rummets egenskaper, det hänger samman med att ljushastigheten är alltid  konstant för alla observatörer och rörelser. Ingenting av dom så fundamentala ting som varaktighet, längd, förfluten tid, nutid och framtid kan  betraktas som tillförlitliga begrepp i tillvaron. Utan dom har elastiska och flexibla egenskaper, allt enligt relativitetsteorins förutsägelser. Det är inte det lättaste att tänka sig en fjärde dimension som beskriver rummet. Ett sätt är att tänka sig en 2-dimensionell yta bestående av en gummiduk med klot i, klotens vikt deformerar duken och groparna efter kloten illustrerar tidens deformation av den 2-dimensionella ytan.

Vems ”nu” som är rätt saknar betydelse utan det är den enskilde observatören som spelar huvudrollen i sin egen observation. Hastigheten spelar en stor roll i det hela, en observatör som färdas i mycket höga hastigheter som närmar sig ljushastigheten ser att våra klockor på jorden går saktare än sin egen, vilket också medför att han också åldras långsammare än dom som befinner sig utanför. Även längden av ett föremål som rör sig fort ändras och blir kortare ju fortare det rör sig, tex. ett tåg på 200m skulle kunna få plats i en 100m tunnel om det rör sig tillräckligt fort…och inte spårar ur dvs. J!

 Men en tröst i det hela är att orsakssambandet hålls alltid korrekt, saker och ting händer trots allt alltid i rätt ordning. (För den lokala observatören, en utomstående observatör som rör sig fort kan trots allt se det i en annan ordning). Och att det är praktiskt omöjligt att accelerera någon eller något till dom enorma hastigheterna det rör sig om för att man skall märka effekterna.

Vad är nu tiden om den ingår som en komponent i rum-tiden?, vi föreställer oss ju tiden som något som flyter fram från dåtid till nutid och till framtid? Finns verkligen den tid som vi menar i dagligt tal? Eller är det något som vi skapar i vårat medvetande för att göra tillvaron bebolig och förstålig? Hur fort går tiden, en minut per minut eller? Exakt hur lång tidsrymd är klockan 12? Hur länge varar nuet? Frågor som egentligen är meningslösa och omöjliga att besvara. Men vad gör klockan då frågar sig vän av ordning?, den mäter tyvärr inte tidens hastighet utan tidsrymder mellan olika händelser.

Subjektivt så kan man säga att tiden går ruskigt långsamt när man har tråkigt och fort när man har roligt. Jag tror att minnet har en stor betydelse för vår tidsuppfattning, vi jämför föremåls placering i tiden med hjälp av minnet. En förflyttning av något med en viss hastighet ger uppfattningen av att tiden går, vi jämför minnesbilder av föremålet och har det förändrats mellan två minnesbilder så konstateras att det har en rörelse. Hade vi inget minne så skulle vi inte kunna säga att ett föremål har rört sig, utan det skulle bli en massa osammanhängande och meningslösa sinnesintryck och tidspilen som sådan skulle sluta att gå.

Vår uppfattning av att tiden går har tror jag mejslats fram av evolutionen som en konsekvens av att det har gett oss en fördel i överlevnaden. Samtidigt som vi är levande varelser som åldras och förändras allt eftersom vi lever och mycket av det som vi omges av har en början och ett slut, växter växer upp blommar och dör, dagen har en början och ett slut, djur lever och dör osv. Det mesta vi omges av har en ände (förutom då korven som har två ;-)). Vi är inte vana vid att något inte har en början och ett slut och det kan inte finnas ett nu  eftersom varje händelse är ett enda nu när det händer.

Att inse att rummet och tiden är sammanvävda till en enda rum-tid som beskriver organisationen av vår omvärld är att kasta om kull en massa djupt rotade förställningar som är svåra att ta till sig.
Man skulle i extremfallet kunna säga att döden egentligen inte borde vara mer skrämmande än tillståndet före födelsen, då det är tidpunkter då en individ är levande och medveten och andra tidpunkter då han eller hon inte är det, man kan inte vara medveten om omedvetenheten (detta sagt utan att på något sätt förringa den saknad och smärta som dom närstående måste genomlida!!).

Medvetande

Är livet egentligen en illusion som målas upp i vårt medvetande? Finns det en verklighet där ute utanför våra sinnen som vi inte har möjlighet att uppfatta? Vi är ju så att säga våra sinnens fångar, finns världen verkligen när ingen betraktar den? Eller skapas den just i betraktningsögonblicket??

Vad är egentligen medvetande? Medvetandet är väl den inre arena som visar på vad tankens strålkastarljus riktas på för tillfället och det ställe där den inre dialogen pågår och där känslorna gör sig påminda. Medvetande är väl att vara medveten om sin egen existens, att kunna samtala om och med sig själv. Kan man säga att vi är ensamma om att ha ett medvetande eller har djur också ett medvetande i vanlig mening? Vad ser dom när dom ser sig i spegeln? Därom tvistar väl di lärde…men jag tror personligen att djur har ett slags medvetande, att dom kan känna ilska, smärta och längtan. Något som man märker om man har hundar i sin närhet.

Men hur mycket är vi egentligen medvetna om? Våra sinnen hämtar upp en faslig massa information från omvärlden. Men det är egentligen inte mycket av detta som vi direkt är medvetna om, mycket tar vi till oss och utför omedvetet. (Tex. när min fru har varit hos frisören och jag ser att något är annorlunda utan att kunna sätta fingret på vad…förutom att hon tycker att jag är tämligen korkad!! J )

Samtidigt som vi sänder ut en massa signaler omedvetet via t ex minspel, känslor, kroppsspråk, tonfall och lukter... Vi tänker kanske inte så mycket på det där trafikbruset som finns utanför fönstret och vi tänker inte hela tiden på hur kläderna känns på kroppen eller vårat minspel. Man tänker inte så mycket på hur man gör när man går, äter, läser osv. det är saker vi gör omedvetet och tur är väl det!!! Vid akuta situationer så blir vi först medvetna om handlingen först när den har hänt, agerandet kommer direkt från ryggmärgen.
Skulle man hela tiden vara medveten om allt som förnimma oss skulle det nog till slut bli odrägligt att leva. Medvetandet sållar bort mycket av den information som når oss via våra sinnen och skapar en rimlig mängd information att bli medveten om.

Vad styr våra liv i största grad, dom medvetna eller dom omedvetna handlingarna? Det har visat sig att det finns en eftersläpning på en halv sekund i våra handlingar innan vi blir medvetna om dom!! Vi utför alltså vardagshandlingarna som t ex att resa sig ur en stol innan vi blir medvetna om dom. Hur går det då med den fria viljan? Det som är intressant är vem det är som bestämmer? Det medvetna eller det omedvetna jag?? Det mesta sker nog omedvetet men det är fortfarande samma biologiska individ som beslutar. Vissa saker gör vi som bäst när vi inte är medvetna om dom, tänker på saker som att cykla, springa, idrotta och saker vi kanske gör i vårat yrkesliv.

Men vi är dock alltid ansvariga för våra handlingar, bör väl tilläggas!!

Tingen-Materien

Detta råmaterial som kallas materia innefattar allt som vi omges av såsom hus, blommor, djur, luft, elräkningar, stjärnor, berg och givetvis också vi själva. Vi är i grund och botten ett stycke materia som av någon anledning har blivit medvetna om oss själva och vår omvärld och fattar inte varför!!
Materiens innersta väsen kullkastar mycket av det jag kallar sunt förnuft om man fördjupar sig lite i kvantfysikens och relativitetsteorins sällsamma absurditeter och förklaringar.

"Den som inte blir illa berörd av kvantfysiken har inte förstått den" -Niels Bohr, en av pionjärerna på området.

Man har kommit fram till att materien består av ett hopkok av partiklar av allehanda slag som beter sig och samverkar med sin omgivning och observatörer på ett sätt som vi här uppe makrovärld har svårt att fatta. Dessa partiklar är inte vad vi i dagligt tal kallar partiklar och existerar inte riktigt på samma sätt som saker gör i vår värld vad gäller massa och utsträckning i rummet. Enlig relativitetsteorin så är materia samma sak som energi, man kan säga att materia är ”frusen” energi. Energin visar sig för oss bara när den är i form av materia eller dess verkningar som rörelser.
Men vad är då verklighetens natur om allt vi ser är ett spel av energin? Våra sinnen säger oss att tingen finns för att vi ser dom och kan ta på dom. Det beror på att vi upplever energins verkningar som en solid verklighet. För människans sinnen framstår energins verkningar som "materia", som något substantiellt, något man kan ta på. Är då även rummets utsträckning en mental konstruktion?

Vi tror ofta att vi kan isolera det som vi betraktar, rycka ur det ur sitt sammanhang och tycka att det spelar ingen roll att vi betraktar det. Men så är inte fallet i mikrokosmos, dessa små partiklar som tex. elektroner beter sig både som en våg och en partikel beroende på hur och när man betraktar dom.
Är det vi som betraktare som skapar det vi observerar? Utan vår observation så finns det egentligen inget att betrakta!...Det är vår samverkan med objektet som får det att existera. Sanningar som är helt relevanta i denna sällsamma mikrovärld!!
Det är också helt omöjligt att både bestämma en partikels läge och hastighet, och det beror inte på att vi har trubbiga instrument utan att det är på det sättet naturen presenterar sig för oss.
Dom verkar också ha kontakt med varje annan partikel i universum, ett skeende på en punkt i universum kan ha ett omedelbart samband med ett skeende på en helt annan plats. Det verkar som om hela världsalltet beter sig som en enda stor organism (Holism)… en hisnande och intressant tanke!!!

Gravitationen har en stor inverkan på alla massor, det verkar som det finns en kraft som drar oss mot jorden. Det finns en elegant förklaring till detta i relativitetsteorin, det är inte en kraft som verkar mellan massor utan att det är rum-tidens krökning som ger illusionen av en kraft. Månen hålls kvar i sin bana runt jorden av att den rör sig i en rak bana i det krökta rummet som jordens gravitation skapar. Gravitationen ger så att säga marshorder till materien hur den skall röra sig i det krökta rummet.

Jag slutar inte att fascineras  av hur fantastisk naturen och omvärlden är, det finns fortfarande mycket som vi inte har en förklarig till eller förstår till fullo.
Det finns kanske en gräns för vad som är möjligt för oss att förstå, vi är ju inga utomstående observatörer utan vi är i högsta grad en del av det vi betraktar och påverkar det vi iakttar. Kanske att vi ser in i oss själva i sökandet efter sanningar om tillvaron -det är vi som ser in i en spegelbild av vårt eget medvetande??. Vi är dock levande varelser och har ett medvetande med ett grundprogram som har mejslats fram under mycket lång tid på andra grundvalar än att begripa sådant här, och är kanske inte riktigt redo att hantera dessa abstrakta och verklighetsfrämmande frågor.

Allt det här är kanske inget man tänker på det i dagliga livet –vi har egentligen ingen anledning att bry oss om vad tid , medvetande och materia är  för något, det behövs inte för vårt dagliga leverne. Men jag tycker att det är svårt att inte beröras av dessa teorier som omkullkastar många av våra invanda föreställningar om tillvaron. Världen förändras inte på något sett, bara vår syn på den, man kan se på saker och händelser på ett annat sätt. Och även hitta det vackra i det Oförståliga.

Något att tänka över när vi står där ute i gryningen och förevigar morgondimman vid sjökanten.