Mellan tid och rum

Det finns nog få landskap som kan mäta sig med dom Lofoten bjuder på. När jag och min bror i sakta mak närmar oss Fiskebøls färjeläge på Lofoten så besannas mina förväntningar, ett sagoskimrande och närmast alpint landskap reser sig med värdighet upp ur havet. Havsvinden friskar i rejält när vi stegar ut på färjans soldäck för att låta oss häpnas av den massiva Lofotenväggen breder ut sig framför oss. Visserligen har vi på vägen hit färdats med hav och fjäll som närmsta grannar, så finns här en överdådighet som vi inte har funnit innan. Ibland dessa toppar så skall det finnas berg som har nått den imponerande åldern av 3,5 miljarder år, bland dom äldsta man har hittat sägs det, imponerande med tanke på jordens ålder som har beräknats till 4,6 miljarder år. Ett tidsspann som knappast vinner förståelse i ett marginellt mänskligt perspektiv. Vi ställs här inför en anspråkslös urkraft som aldrig är påträngande eller inställsam, här finns ingen påklistrad säljande yta som försöker övertyga eller stjäla vår uppmärksamhet, bara en ren och oförfalskad natur som skänker sinnena en befriande fridfullhet.

Tid och kontraster får en tydlig innebörd när jag vid en av Lofotens alla toppar mäter mig med en kolossal klippvägg och känner dess solida storlek. Kontrasten mellan mig och den 900 m höga toppen blir enormt påtaglig, jag inser snabbt min egen existens obetydlighet i planetens perspektiv. Vad döljer inte denna enorma jätte i sitt innersta av eoner som har passerat förbi, vilka enorma tidsrymder finns inte sammanlänkade med berget som har pressats ut från jordskorpan av ursinniga krafter i jordens innersta. Tanken haltar när jag försöker begripa att dessa mastodonter som en gång uppstått i jordens innersta skall en gång ha vittrat och eroderas ner av vattnets och vädrets enträgna kretslopp ut i havet, för att åter någon gång i framtiden pressas samman av havets tryck för att på nytt födas som berg i en annan form och skrynklas upp till ytan av kontinentaldriften som nya bergsformationer. Och kanske i framtiden betraktas av nya livsformer som evolutionens skapelsegryta har mejslat fram.
Nya civilisationer skall försöka dechiffrera fotavtryck från vår civilisations särart, som någon gång i framtiden skall blottläggas ur jordens rymliga tidskammare. Vilka slags livsformer kan vi inte gissa men kanske att någon slags ättling till vår ras skall finnas med, nya sanningar och synsätt skall träda fram ur det gamla. Nya livsformer skall ta över efter dom utdöda, jordens historia har tydligt vittnat om detta, mycket framgångsrika arter har på kort tid helt plötsligt gått under och ingenting tyder väl på att det inte skulle ske i framtiden. Varje civilisation bär alltid fröet till sin egen undergång, evolutionens blinda formgivare knådar hela tiden fram nya livsformer som prövas och förkastas eller godkänns i livets stora bakugn.

”Det enda bestående är förändringen” – Buddha

Men det märkliga är vi har blivit medvetna om vår egen existens, ur materien har uppstått ett medvetande som kan betrakta sig själv och som genast finner en yrvaken förvirring om sin existens, vi famlar sömndrucket efter en fast punkt att förtöja vår bräckliga existens vid. Universum kan genom oss betrakta sig själv, människan är ju krasst en del av universum som behagar bete sig som en människa. Byggstenarna är dom samma i allt som vi ser och förnimmer, det är samma stoff i min kropp eller grässtrået som i himlakropparna vi finner på natthimlen och dom lyder under samma fysiska lagar.

Mänskligheten är ingalunda skapelsens krona, vi är ingen definitiv slutprodukt som evolutionen har skulpterat fram. Vi är endast en tillfällig biologisk prototyp i livets stora spel som har visat sig vara oerhört framgångsrik – troligtvis för framgångsrik för vårt eget bästa, människan dominerar våldsamt över alla andra arter för närvarande. Jordens totala befolkning uppgår nu till drygt 6,7 miljarder och man beräknar att den kommer vara 9 miljarder omkring 2050. De tre kommande miljarderna kommer att leva i u-länder, skulle alla dessa miljarder åtnjuta en levnadsstandard som den rikaste femtedelen av världens befolkning, så står världen inför gigantiska försörjnings och miljöproblem. Denna rika femtedel av jordens befolkning står för 53 % av alla koldioxidutsläpp och för 86 % av alla privat konsumtion, är ägare till 87 % av alla bilar, förbrukar 54 % av all energi (USA har mindre än 7 % av jordens folkmängd men står för 25 % av koldioxidutsläppen!).
Vi i den rika världen behöver nog revidera våra värderingar och beteendemönster, vi är fast i en konsumtionsspiral och jobbar allt mer för att kunna underhålla våra ökade konsumtionsbehov, trots att det som dom flesta egentligen vill ha är mer tid över. Men produkterna i sig är inte det direkta målet utan dom har många gånger bara symbolvärden som ger oss identitet och skapar mening i livet, men även för att imponera på andra – i en meningslös statusjakt. En livsstil som är fullkomligt skev och framför allt enormt resurskrävande.
Någonting är fundamentalt fel när världens två rikaste personer har tillsammans mer pengar än de 48 fattigaste länderna i världen! Måttfullhet och altruism är egenskaper som behövs för att vrida utvecklingen åt rätt håll. Den rika världens kollektiva uppförande behöver evolveras för att undvika en svårlöst kamp om det alltmer begränsade livsrummet, som blir en konsekvens av den ökade befolkningen och jordens begränsade bärkraft. Jorden skulle knappast sakna människan som art om vi försvann – det ligger bara i vår eget intresse att vi skall finnas kvar som art.

***

Vi följer den slingrande vägen ut med Sløverfjorden som skär in i Austvågøy som är en av alla Lofotens öar som bildar ett pärlband som sträcker sig ut som en arm i Norska Havet. Denna vägsträcka som skär in i landskapet är nog bland det mest praktfulla jag någonsin har upplevt. Vi åker på slingriga vägar som leder oss genom tunnlar och på vägsträckor som balanserar sig på marginalen mellan dom svalt gråbruna fjällstupen och det klara vattnet i fjorden. Med stor möda försöker vi smälta alla intryck som våra sinnen slukar med glupande aptit.
Det lilla och det stora drar om vart annat till sig min uppmärksamhet. Här finns en känsla av ursprunglighet, tidens vingslag känns påtagligt nära, landskapet har inte förändrats nämnvärt dom senaste årmiljonerna känns det som. Men här finns också ett löfte om en beständighet inbillar jag mig – i alla fall utifrån ett mänskligt perspektiv. Människans rovdrift rår inte på detta kraftfulla landskap, det finns en förhoppning om att det skall finnas kvar till gagn för framtida generationer. Den mänskliga aktiviteten har fått anpassa sig till dom kärva förhållandena som råder, här är det naturen och landskapet som bestämmer rytmen och tonläget – inte människans aktiviteter.
Fjällväggarna har något otämjt över sig, där finns en personlighet som vittnar om en stor pondus hos dessa giganter som har fått möta både istider och atmosfärens nötande krafter. Till min stora glädje så finner jag inte en enda stor neonskylt som vittnar om några multinationella hamburgerkedjor som har slagit rot, men det är säkert bara en tidsfråga tills vi ser höga pelare med dessa förfulande bomärken insprängda mellan bergsryggarna.

Jag slås av den praktfulla grönskan som dyker upp här och var, den står i stark kontrast till gårdagens passage genom Abisko i dom Svenska fjällen. Blötsnö och ett till stora delar istäckt Torneträsk var det som mötte oss där. Märkligt att färdas från sen vinter till den närmast fullt utslagna våren som vi möts av här på relativt kort sträcka. Höjdskillnaden mellan Abisko och Lofoten är tämligen stor och närheten till havet har stor inverkan på det milda klimatet som råder här. Jag skänker en tacksam tanke till Golfströmmen som passerar precis utanför Lofoten. Denna enorma oceanpump som skickar upp varmt vatten från Mexikanska Golfen påverkar klimatet här på ett avgörande sätt.
Utan Golfströmmen så skulle förutsättningarna vara helt annorlunda, och så även för hela Norden. Lofoten ligger ovanför polcirkeln och på samma breddgrader som Alaska och Grönland, platser som har ett helt annat och betydligt kallare klimat med permafrost osv. Positionen ovanför polcirkeln ger också midnattssol en del av året. Vi har Golfströmmen att tacka för det liv som vi lever här i Norden, expertisen på området har som vanligt väldigt olika åsikter och teorier hur den påverkas av den globala uppvärmningen. Processen är ett samband mellan många oerhört komplexa självreglerande system i havet, tvivel finns på hur dom kan tänkas reagera på ökade halter av koldioxid i atmosfären. Men utan denna fina fjärrvärme så skulle klimatet vara ca 5-8 grader kallare i Nordeuropa.
Men varför vänta och se vilken expert som har rätt? – När vi inser vilka drastiska följder det blir om den ändrar sitt flöde, under den senaste istiden som nådde sin kulmen för 20 000 år sedan så var temperaturen ca 10 grader lägre här uppe än vad det är nu. Norra Europa skulle i detta scenario få ett rent arktiskt klimat som omöjliggör t ex jordbruk.

***

Det finns ett lugn i landskapet som slår an en sträng i mitt medvetande, en resonansbotten som fortplantar sig till en känsla av trygghet och stabilitet. Här finns en geologisk historia som lyfts fram och blir en del med nuet. Mina referensramar om vad som kan skapas på jorden får maka på sig hela tiden, varje anhalt som besöks ger nya intryck och visar på särdrag och tydlig personlighet. Små genuina fiskelägen möts mot modern bebyggelse i dom större samhällena. Små vindpinade hus som kämpar mot marginalen och krampaktigt klamrar sig fast vid bergskanterna. I det dramatiskt sönderskurna landskapet är djurlivet över och under ytan rikt, väderskiftningarna snabba och ljusförhållanden säregna. Bländvita sandstränder dyker upp på vissa ställen som exotiska inslag i den annars storslagna alpina miljön. Ett Norge i miniatyr sägs det i turistbroschyren, och det är väl bara att gratulera våra norska grannar som har detta i sin närhet.

Havet och vatten finns alltid närvarande här, det kommer som regn från gråtunga skyar eller dimma som väller in från havet, avsmältningen av dom snöklädda fjälltopparna formerar sig som silverstrimmande vattenfall som kastar sig nedför bergssidorna och tillbaka ut i havet för att göra den hydrologiska cykeln fullbordad. Ett märkligt och fascinerande förlopp som med tidens hjälp kan försätta berg, vattnets kretslopp avstannar aldrig, ett ständigt nötande och ett mixande av bergarter och materia som aldrig fullbordas. Vatten har en avgörande inverkan på jordens temperatur och klimat, vattenånga fungerar liksom koldioxid som växthusgas.
Vattnet utgör en av grundpelarna bland livsprocesserna, alla levande organismer är beroende av vatten. – Utan vatten inget liv! Det var i havet som livet en gång livet triggades igång. Jag har havet att tacka för att jag kan stå här och se ut över fjorden jag har framför mig, alla levande organismers urhem, den mystiska urcellens hem – den som allt liv på jorden är ättlingar till. Med viss vördnad så sveper jag med blicken över fjorden – det kluckar samma vatten i mina celler som det som slår in mot berghällen vid mina fötter, cirkeln som sluts – vatten som möter vatten. Jag bara är en länk i en komplicerad dans av processer som är sammanlänkade på ett sätt som det mänskliga förståndets trubbiga sinnen inte är i stånd att överblicka eller begripa till fullo. Helheten ingår i en för oss syfteslös process, materien stöps hela tiden om i nya former och får nya egenskaper men är i grund och botten bara en återanvändning samma ting.

Vetenskapens nuvarande tolkning på alltings begynnelse är det man kallar Big Bang, denna urexplosion som uppstod från ingenting och ur vilken rum-tiden och materien skapades, den skådeplats där allting finns och som även våra livsdraman utspelar sig på. I denna urexplosion så fanns fröet till galaxer, solsystem och vår hemplanet i vintergatans utmarker – vår kosmiska hembygd. Alltings början skall enligt beräkning ha begynt för13,7 miljarder år sedan, vilket innebär att universums byggstenar är lika gamla – så även den materia som vi består av.
Vi bär alla i våra gener ett avtryck från gångna tider, individen är bara en bärare av livsgnistan som efter en kort blomning skall skicka vidare den biologiska stafettpinnen till nästa generation. Vårat genetiska arv kan vi aldrig göra oss fria ifrån, det påverkar oss från botten av vårt djupa medvetande, och djupt där inne finns alltid en spillra från urtiden som omedvetet ligger till grund för våra behov och handlingar. Det genetiska arvet vi bär med oss har visat ha en större inverkan på vårt sätt att vara än vi har trott tidigare. Vi ligger genetiskt mycket nära våra primatkusiner schimpanserna som våra förfäder skildes åt från i utvecklingsträdet för 7 miljoner år sedan.

Vår egen ras Homo Sapiens har levt som samlare och jägare under merparten av vår 100 000 åriga utveckling. Jordbruk och boskapsskötsel och ett bofast liv tog sin början betydligt senare. Det liv som dom flesta lever idag i städer har inte mycket gemensamt med våra förfäders liv på Afrikanska savanner och stränder. Vår biologi säger att vi egentligen är skapta för ett kringströvande stillsamt samlarliv – inte undra på att många känner sig vilsna i städerna syntetiska och hektiska miljöer. Det är inte många generationer sedan majoriteten av befolkningen levde självförsörjande på landsbygden, fjärran från dagens överstimulerade samhälle där ständig ekonomisk tillväxt, tidsjakt och ohämmad konsumtion är dom rådande paradigmen.
Men vi alla är ju en biologisk produkt av en lång kedja av livsformer som har passerat innan vi som lever i detta nu uppstod och kunde titta sig i spegeln och börja grubbla över dessa frågor. Allt liv kommer från en lång kedja av händelser och processer som har uppstått under enorma tidsrymder. Det förgångna lever i mig liksom en liten del av mig kommer att föras vidare för att vara en del av framtida livsformer. Samma byggstenar som jag bestod av kommer en dag att stöpas om och uppstå på nytt, i en annan organism och en ny mognad skall starta.

Vår existens är ett märkligt under när man leker med tanken och funderar på vilken lång kedja av skeenden, individers val och handlingar som ligger till grund för att du och jag existerar. Ett gigantiskt och obrutet pärlband av förfäder som alla har varit lyckosamma och överlevt och hunnit få avkommor för att kunna föra den biologiska stafettpinnen vidare så att just vår existens blev ett faktum!  Tala om en sannolikhet som trotsar allt förnuft. Vi är verkligen osannolikheter bland tillfälligheter i en osannolik värld. Hur ska man tackla en sådan svindlande insikt? Bakom allt levande i nuet finns en svårförstålig och storslagen historia, ingenting kan någonsin skapas ur ingenting (förutom Big Bang?), historien skall oförtrutet fortsätta i en framtid som ligger dold för oss just nu.
Våra handlingar och val som vi gör idag kommer att påverka framtiden och berör inte bara oss utan också framtida generationers liv. Mina handlingars konsekvenser skall bilda en del av den jordmån som eftervärldens tillvaro skall byggas på, något som borde mana till att vi bör vara ansvarsfulla i våra handlingar eftersom våra avtryck kan lämna djupa revor i tillvarons stora och komplicerade väv av livgivande processer.

***

Vid vår visit här uppe så finns det ett överflöd av ljus, midnattssolen ställer till det något för min biologiska klocka som gärna vill ha det mörkt på natten. Men vanans makt är stor och man lär sig snart uppskatta det aldrig sinande ljuset. När det kompakta molntäcket en sen kväll öppnar sig en kort stund och låter solen skicka sitt mjuka stråkastarljus bort mot fjällryggen i andra änden av den spegelblanka fjorden så är sinnebilden av Lofoten komplett. En ro och stillhet så absolut att nuet uppslukas och upphör som begrepp, panoramat från bryggan vid vår rorbu (norsk sjöbod på pålar) är närmast overklig. Ett par korta minuter sedan är skådespelet över och molntäcket vinner kampen över solen. Ridån går ner och vattenytan börja krusas av vindar som drar med sig tunga regnskyar in i fjorden och förändrar hastigt stämningen, det blir med ens dags att få tak över huvudet.
Vi befinner oss i Reine, ett naturskönt fiskarsamhälle som ligger likt en liten juvel nästan längst ut på Lofoten. Den har ett idylliskt läge med höga fjällryggar som ramar in dess läge i ingången till Kjerkfjorden, den kan stoltsera med att ha vunnit konkurrensen om Norges vackraste plats – och det är kanske inte så konstigt när man ser den i verkligheten. Det finns en sådan koncentration av storslagen natur att besöket känns som ett privilegium, trots att regnet smattrar ihållande på taket just nu.

Morgonen där på är klar och frisk, det finns löfte om en härlig dag med den skarpa solen som självsäkert lyser från en klarblå himmel, jag fyller mina lungor med uppfriskande havsluft när jag stegar ut på bryggan. Ljusets makt över oss är stor, solen är liksom vatten den stora livgivaren. Solen som jorden kretsar kring med ett precis lagom avstånd, inte för långt bort och inte för nära, ett väl avvägt avstånd så att det mesta vattnet befinner sig i flytande tillstånd, ett tillstånd som tillåter att liv uppstår. En känslig balansgång som är helt avgörande för livets upprinnelse. Hur urcellen uppkom med dess unika förmåga att göra kopior av sig själv genom DNA-molekylen –  som allt liv är ett tema på, är fortfarande insvept i allmänt dunkel, men det var i haven som det vi kallar liv uppstod.

En tanke kan vara att materien besitter en förmåga att självorganisera sig, att det finns en inbyggd egenskap i materien som gör att instabila och olinjära system har en förmåga att själva skapa komplexa strukturer. Där enkla processer av oorganiska material upprepas otaligt många gånger bildar en skapande kraft när dom rätta förutsättningarna finns, materien är på så sätt mer intelligent än vi tror, komplexa strukturer kan skapas utan en övergripande planritning. Ett sakta glidande från oorganisk materia till den organisk materia som rymmer livets möjligheter. Den organiska materien är aldrig stabil, jämvikt är inte dess naturliga tillstånd, där finns alltid en strävan till förändring och organisation.

Samma hav som jag tittar ut på från bryggan är allt livs vagga, kemiska substanser som förenar sig och bildar molekyler som i sin tur formerar sig som celler som har skaffat sig en unik förmåga att dela sig, ett sinnrikt att sätt förnya sig själv och föra livsgnistan vidare. Ett slags primitivt medvetande uppstod, cellen började samverka med sin omgivning, fatta små men avgörande beslut. Den förökar sig genom delning och man börjar skönja konturerna till den process som vi i dagligt tal kallar liv. Det första trevande livet i form av cyanobakterier får sin kraft från solljuset och blir början till fotosyntesen som producerar syre som en biprodukt. Efterhand började haven få ett överskott av syre och atmosfären började fyllas på, och hög höjd genom inverkan av UV-strålning så bildar syret ozon. Vad ozonet har för funktion vet nog dom flesta idag, utan ozonet som stoppar för den farliga UV-strålningen skulle livet på land ha haft svårt att etablera sig. Det ger möjlighet till mer komplexa former av encelliga organismer, eukaryoterna som har utnyttjat bakterier och sedan har ingått symbios med dom i sina celler. Bakterierna kom här att bilda organceller som mitokondrierna i våra celler och i växtceller som kloroplaster. Båda utnyttjar den andres avfallsprodukter, mitokondrien behöver syret vid förbränningen i våra celler och kloroplasterna använder koldioxiden som är en biprodukt från våra celler för att utnyttja solljuset i fotosyntesen. Allt utnyttjas och ingenting förspills i detta kretslopp, men växterna skulle kunna leva utan oss, när fotosyntesen avstannar på natten avger växten koldioxid, men vi är helt utelämnade till växterna för vår överlevnad. Växterna är den navelsträng som förenar oss med den enda egentliga energikällan vi har – solen.
Fotosyntesen är väl egentligen den enda process där man kan tala om tillväxt, den använder någonting som kommer utifrån – solljuset, allt annat är bara omstöpningar och omfördelningar.

***

Att resa är en slags mental reningsprocess där man tar till sig nya intryck och omvärderar många av sina invanda föreställningar, det finns en strävan i miljöombytet att ta vara på nuet. Att ta till sig verkligheten utanför sig själv i den brännande punkten som kallas nu. Nuet – ett flyktigt tidsfragment som vårat medvetande färdas på genom tidsflödet. Medvetandets fönsterglugg ut i det stora varandet, en bundsförvant som vi hela tiden bär med oss. Men tanken ligger oftast ömsom i framtiden eller i det förgångna, men sällan i det verkliga nuet, det som sker precis nu – lyssna till hjärtats pulserande slag, våran inre metronom som definierar vår existens – vad sker just nu omkring mig? – hur ser min omvärld ut just nu? – och vart är jag på väg just nu? – vad är mina tankar i detta unika nu? Att vara medveten uppmärksam på det som sker när det sker. Att leva i nuet är oftast en märkligt svårt konst, tankarna glider obemärkt över i det som komma skall eller det som har skett, planering för morgondagen eller kanske begrundar vi det som hände i förra veckan eller för några timmar sedan. Att vara medvetet närvarande i nuet, egentligen den enda stund som faktiskt existerar och som vi verkligen kan påverka – nuet! Framtiden är bara en ogenomtränglig mur som hela tiden förflyttar sig framför oss, och ingenting som vi kan påverka. Att bara existera – inte grubbla eller planera, endast flyta med och vara uppmärksamt närvarande i livets skeende är märkligt svårt. Men nuet är ju dock alltid havande med framtiden.

Dag Hammarsköld skrev att ”nuet är meningsfullt genom sitt innehåll, ej som bryggan till en framtid”

Tanken har en enastående förmåga att pendla mellan dåtid och framtid. Kanske att vårat flyktiga medvetande som obemärkt kan färdas genom tid och rum, egentligen är en av källorna till vår ras oerhörda framgång, vår förmåga att lära av det förflutna, att vi inte behöver uppfinna hjulet på nytt varje gång vi behöver det. Vi lägger helt enkelt vår kunskap på ”hög”, som ett kunskapsackumulerande släkte. Vi kan genom språket och skriften tillgodogöra oss våra förfäders kunskaper och misslyckanden och använda oss av det i vår fortsatta utveckling. Att vi kan planera och lägga upp strategier för framtiden och vara förberedd på vad som skall hända runt knuten. Vi har stor nytta av att kunna läsa av mönster och tecken i vår omgivning, förbereda oss för årstidernas växlingar och utnyttja vädrets skiftningar i vår överlevnadsstrategi. Något som gjorde det möjligt för oss att på detta sätt se in i framtiden.
Allt sedan våra förfäder satt vid lägereldarna på Afrikas savanner har vi varit ett berättande släkte, och senare också ett skrivande släkte som instinktivt försöker bevara vår historia och tankemöda från tidens stora glömska, men även hela vår nedtecknade historia skall en gång i framtiden skingras med termodynamikens andra lag som obarmhärtigt skall få sista ordet till slut. All information förintas i tiden och lämnar efter sig total oordning, ett ogenomträngligt kaos av förintad kunskap – en jungfrulig massa som skall bilda stoff för nya skepnader.

Tidens väsen är svår att få grepp om, den har något flyktigt och svårfattligt över sig, men den sätter också ramarna för vår verklighetsuppfattning.
Tid är enligt fysiken och relativitetsteorin bara en extra dimension till rummet eller vår kosmiska hembyggd som är skådeplatsen för våra liv. Vi har dom vanliga tre dimensionerna höjd, bredd och djup som bygger upp vår rumsliga uppfattning av omvärlden, men relativitetsteorin vill att vi skall tänka tiden som en extra dimension som bestämmer vår position i kosmos – två ting kan aldrig ha samma plats i rum–tiden. Men vi kan aldrig komma ifrån tidens verkningar på oss som biologiska varelser. Vi föds och vi dör, en enkel resa mellan ytterligheternas horisonter som ligger inprogrammerad i allt levande. Utan liv ingen död och utan död inget liv – ytterligheter som är varandras förutsättningar.

***

Den byiga vinden vid strandkanten längst ute på den Lofotens södra udde griper tag och skickar mig tillbaka till verkligheten, det sveper in vindar från havet, vindar som fått fri fart ute till havs och kommer med full fart mot land. Att befinna sig vid havet är lika med vind och vågor, vindar som kanske har fötts ute på Atlanten och är på väg mot ett lågtryck någon annan stans. Luftmassor som med solens och jordrotationen hjälp mixas och förflyttas i den ytterst tunna hinna som omger jorden och utgör atmosfären – vårt livsrum, bara några kilometer tjockt. Vi kan inte placeras utanför denna hinna, vi är helt beroende av dess välgång och utveckling, utan dess skyddande hinna och livgivande syre så har vi inte en chans till överlevnad, inga tekniska framsteg kan ersätta atmosfären.

Jag ser på måskolonin som häckar på klippväggen strax över vågornas kamp mot klipporna – nyskapande möter nedbrytning, allt landlevande liv lever egentligen i en ännu mindre del av atmosfären – biosfären som sträcker sig en bit ovanför dom högsta trädtopparna. Om man ställer biosfären i relation till jordens diameter så utgör den endast bråkdel av jorden, vi lever verkligen i en marginalernas värld. En ytterst tunn och bräcklig hinna som skiljer jorden från den kalla och ogästvänliga rymden.

Biokemisten James Lovelock presenterade 1972 sin Gaiahypotes, en teori som utgår från att jorden skall ses som en enda stor organism, ett levande väsen som är självreglerande, självuppehållande och har en ämnesomsättning och nervsystem som allt levande är beståndsdelar av. En fascinerande tanke som kan förklara hur något så tunt och bräckligt som biosfären kan överleva och upprätthålla en sådan mångfald av liv. Förhållandena på jorden regleras till viss del av alla levande organismer, naturen vill utjämna allting och motverka att skada sig själv. Där sjukdomar reglerar storleken på artpopulationer, atmosfärens sammansättning, temperatur och fuktighet regleras av livsprocesserna själva, allt för att utjämna och skapa förhållanden som gynnar planetens fortsatta existens. Men det innebär inte att vi kan våldföra oss på vår omgivning och tro att allt skall reparera sig själv, jorden som organism bryr sig inte om vare sig människor, djur eller växter som enskilda arter, bara om sin egen fortsatta existens som organism, så som den gjort sedan jordens bildande.

Vi är inga passiva passagerare på rymdskeppet jorden som vi inte har någon kontroll över, utan vi är i högsta grad en aktiv del i någonting större. Det finns en trygghet i känslan att vi är del av någonting större, att det finns en underliggande mening som gör oss till någonting annat än en produkt av slumpen som har varken mening eller mål, en större och övergripande helhet som innefattar oss som viktiga byggstenar. Att vi inte bara är kvantmekanisk slumpprocess med en smygande, förlamande känsla av meningslöshet.
Eller som Albert Camus skrev i Myten om Sisyfos: ”– Människan känner sig hemma i en värld som hon kan förklara, om också på svaga grunder. Däremot blir hon en främling i tillvaron, om den plötsligt berövas alla illusioner och hållpunkter.”  Fysikern Steven Weinberg är inne på samma spår och skriver att ”Ju bättre vi lär oss förstå världsalltet, desto meningslösare verkar det”

Dom enskilda cellerna i kroppen vet inte om att dom är en del i en större helhet – kroppen, lika lite som att vi vet vilken större helhet som vi är en del av, allt är kanske bara en del av ett större mönster?
Men finns det då inget större medvetande, vad är upprinnelsen till mina tankar och handlingar? Finns det kanske ett gemensamt medvetande som allt levande står i förbindelse till? Psykologen Carl Gustav Jung talade om ett ”kollektivt undermedvetande” – han menade att det finns ett gemensamt undermedvetande, gemensamma psykiska fallenheter, något som han kallade arketyper. Mänskligheten har gemensamma drag i det rent kroppsliga men också i psykets struktur, det medvetande som vi är bärare av har en gemensam grund i en allomfattande struktur. En samhörighet som vi inte har fått grepp om eller lyssnar till, där det som vi kallar slumpen kan vara en viktig faktor. Finns det någon meningsfull slump? Händelser som vävs samman och får mening men har sin grund från helt osannolika tillfälligheter. Jung hävdade att det finns en sorts meningsfull slump, en samstämmighet eller resonans mellan materia och medvetande. Intuitionen är en sorts synkronicitet, ett samspel eller fält mellan människors inre tillstånd och det som händer utanför, och som inte är fånge i tidens och rummets murar eller följer dom vanliga lagarna för orsak och verkan. Sådana oförklarliga händelser som vi ofta viftar bort med förklaringar om att det var bara en ren tillfällighet eller en lycklig slump. En tanke två själar, ett uttryck som kan hänga samman med synkronicitet.

Medvetandet är bland det som vetenskapen har svårast att finna någon förklaring till, kanske att vi är allt för bländade av vad vetenskapen kan förklara, att allt levande befinner sig på en nivå eller dimension som inte kan förklaras med dagens metoder eller att vi letar på fel ställe och på fel sätt, att vi är fast i ett tänkande som behöver ett nytt synsätt som kan ge oss nya redskap för att fortsätta förstå det vi ser och är med om. Vi behöver nog se eller tänka bortom dom tre dimensionerna som våra trubbiga sinnen är kapabla att bemästra – det direkt observerbara.

***

En av havets verkliga giganter – kaskeloten kan man möta i dom klara vattnen utanför Andenes strax norr om Lofoten, ett imponerande däggdjur som kan bli uppemot 20 m lång och väga 50 ton. Golfströmmen för upp varmt och näringsrikt vatten och i dess följe en massa djurliv som kaskeloten är beroende av. ”Valmötet” som vi fick delta i blev en mäktig och minnesvärd naturupplevelse. Vi befinner oss på en båt full med förväntansfulla turister som vid minsta tecken på val kastar sig handlöst mot relingen i båten för att få en skymt av bjässen. Efter en stunds väntan så uppenbarar sig en individ en bit från båten och vi får följa dess rörelser vi vattenytan. Havsvindens friskhet skärper sinnena och man känner en vördnad och en stundens privilegium när dom en kort stund uppenbarar sig vid vattenytan med sitt karaktäristiska utblås i fyrtiofem graders vinkel och fyller lungorna med ny luft, för att i nästa stund lyfta stjärtfenan i en elegant avskedshälsning innan dyket mot djupen.

Man kan undra vad valen har för uppfattning om oss, kanske att den inte bryr sig om vår närvaro, ser den kanske en annan verklighet skild från vår – en verklighet bortom vårt medvetandes färgande hinna. Men vad är det för vishet vi ser i dess öga? Den har en hjärna som volymmässigt är störst av alla däggdjur inklusive människan och den kan uppnå en ålder av 80 år. Troligen lever valen i nuet långt ifrån vår tillvaros febriga rastlöshet, jakt på ytlig berömmelse och materiella lycka – det som vi brukar kallar en intelligent civilisation. Den verkar ha funnit ett sätt att leva i fullständig harmoni med sitt livsrum – havet. Jag ser bort mot horisontlinjen och inser att nästa stopp är Grönland, havet kan kännas oändligt stort, men det döljer också en oändlig rikedom som vi har vår existens att tacka för. En insikt som vi alltjämt glömmer. Östersjön är ett utsatt innanhav med ett ekosystem som har börjat krackelera med en utbredd bottendöd som följd. Den ekologiska byteshandeln av näringsämnen i havet är ett känsligt system som lätt kan haverera som det i vissa delar har gjort i Östersjön.
Vi har kanske något att lära av valarna – inse att vi är totalt vilseledda om vad som tillhör livets nödtorft, vi behöver lära oss att på nytt se livets alla nyanser bortom den nuvarande civilisationens sluttande plan.
Vi vänder åter mot land efter den mäktiga showen som kaskelotterna visade upp, sakta glider vi in mot Andenes med den euforiska känsla som en mäktig naturupplevelse kan ge. Det gungar fortfarande i benen när vi går iland, men känner att mötet med valarna har slagit an en sträng djupt i medvetandet som ligger bortom det direkt skönjbara, ett djupt välbefinnande infinner sig, en upplevelse som absolut kommer att dröja sig kvar på näthinnan.

Vi gör en sista liten avstickare till Bleik, ett litet samhälle som ligger vid kustlinjen strax utanför Andenes. Ett par hundra meter ut i havet utanför samhället sticker en spetsig fjälltopp 156m rätt upp genom havsytan. Bleiksøya som ön heter är vida känd för sitt varierande fågelliv, här häckar lunnefåglar, toppskarv, havssula och havsörn mm. Efter en kort men något gungig båtfärd befinner vi oss en liten bit från stranden av den sockertoppsliknande ön. Under häckningstider är landstigning på ön inte tillåten, men vi fick trots det en hissnande inblick i öns oerhört rika fågelliv. Vi befinner oss på en skådeplats som i stort sett domineras av dom runt 60 000 – 70 000 lunnefåglarna, likt stora ”myggsvärmar” virvlar dom handlöst runt omkring ön. Med sin speciella och intensiva flygstil svischar dom runt båten som små färgglada projektiler. Med den enorma mängd fåglar som befinner sig runt ön så är det verkligen ett under att inga av dom kolliderar i luften. Lunnefågeln är en utpräglad havsfågel och besöker land endast för att häcka några få månader, resten av året tillbringar dom ute till havs. Den lever i fullständig symbios med både havet och luften. Här är ett makalöst rikt fågelliv som vi knappast var förberedda på men som gav en upplevelse utöver det vanliga. Med som mest 25 havsörnar i blickfånget som majestätiskt seglar över toppen av ön så har vi svårt att få nog av Bleiksøya.

Naturupplevelsen kan vara en port mot inre vägar, ett sätt att komma i harmoni med sig själv, både en yttre och en inre resa som effektivt bryter sig igenom vardagens pansar.
Det är lätt att förföras av landskapet och djurlivet här uppe i Nordnorge, man får en förståelse att man som människa ligger inklämd och utlämnad mellan dom stora elementens massiva krafter. Man snuddar hela tiden vid det som är väsentligt, vi kan aldrig fly från våra rötter lika lite som vi kan fly från verkligheten, livsvillkoren finns där som den slaka lina vår existens balanserar på. Naturfolkens illusion om den besjälade naturen är bara en fråga om hur man tolkar naturen, det finns betydligt mer dimensioner i tillvaron som vi ännu inte har upptäckt, om vi vågar se lite bortom vetenskapens ofta reduktionistiska förklaringar eller religionernas stelbenta dogmer. Naturen verkar innehålla så mycket mer av urkrafter eller livskrafter som förenar alla organismer på ett annat plan, det gäller att uppleva och lyssna och själv bilda sig en egen helhetssyn om sin plats i naturen.

Ödmjukhet är en förutsättning i umgänget med naturen – jorden tillhör inte oss, utan vi tillhör jorden. Våga släppa dom mentala spärrarna och ta klivet bortom det kända och inte gå vilse i vanmakten över tillvarons förvirrande mångfald, ha mod att navigera med den inre kompassen som riktmärke – lyssna efter ekot från vårat ursprung som börjar höras allt svagare. Magens hunger kan vi stilla men aldrig sinnets hunger efter förståelse om vår existens och omvärld.
Men är målet en fullständig beskrivning av det universum som vi lever i, som fysikprofessorn Stephen W Hawking skriver? – men det är väl knappast troligt att universum kan beskrivas kortare än universum själv. Det finns kanske en gräns för vad den mänskliga hjärnan kan förstå? Vi är helt enkelt bara okunniga om vår egen okunnighet. Människan är liten och vet att hon skall vissna och förpassas till den totala glömskan. Är det vissheten om att allt en gång skall vara borta som rättfärdigar alla försök att förstå vår omvärld, trots att vi ansvarslöst exploaterar vår omvärld och på så sätt påskyndar sammanbrottet. Att försöka förstå vår omvärld har vi nog alltjämt gjort sedan vår gryende tillvaro på Afrikas savanner och stränder, att vara medveten om sin existens har skilt ut oss mot andra arter men det har gett oss ett svårlösligt ”varför” som ständigt tränger sig på och naggar samvetet. Men det är viktigt att inte försjunkna så djupt i grubbel över livsmysteriet att man glömmer att leva!
Vi lever nog i den bästa av världar, i synnerhet när man har bevittnat den natur och det landskap som Lofoten har att bjuda på så inser man att det finns en fantastisk värld där ute att ta del av och uppleva i vår vandring mellan tid och rum. Det gäller kanske bara att vrida blicken mot det som vi ofta tar som självklart i vår omvärld, och försöka se nyanserna i det högst osannolika vi är med om dagligen – livet!

Vi vänder åter hemåt efter en vecka med många storslagna naturupplevelser i bagaget, men där finns också en känsla av något större – något som är svårt att sätta ord på, men som känns högst angeläget. Det blir med allt större tydlighet bekräftat att vi ingår i ett finmaskigt samspel med det som vi har kring oss – och som vi dagligt tal kallar naturen – att försöka marginalisera bort den vore ett ödesdigert misstag. I naturen så råder en annan logik än den kortsiktiga marknadslogiken som styr vårt samhälle idag, hur vi än vrider och vänder på oss så kommer alltid naturen att få sista ordet.

En dansk filosof vid namn Peter Zinkernagels lär ha sagt: ”Vad det handlar om är att inse det som vi alla vet, men som är så självklart för oss att vi inte är medvetna om att vi vet det”

***